Ida Josefin B

Den 3 april 12.34 blev jag moster till världens finaste lilla pojke, William! Lycka - för min underbara syster och Mathias skull och lycka för att allting gick så bra. Född på beräknat datum och allt!

Fortfarande dålig. Hemma från jobbet idag med pga fortsatt illamående och magsmärtor. Noll matlust och därmed noll energi. Orkar inte med det här. Jag vill ha aptit!

Efter att patienter och personal på min avdelning haft vinterkräksjukan i 2 veckor nu så blev det också min tur. Det började igår med illamående runt kl 14, tog mig hem efter att ha ätit lunch med tjejerna och kl 18 var det igång. Jag spydde ca 30 ggr mellan 18.00 - 00.00. Grät typ hela tiden för fy satan vad dåligt jag mådde. Höll på att avlida av törst men en klunk vatten bidrog bara till ytterligare en spya. Troligtvis min värsta gång hittills (då jag haft vinterkräksjukan x antal ggr). I natt har jag knappt kunnat sova pga magsmärtor och illamående. Just nu har jag grymt ont i magen, ont i huvudet och lite feber och har endast fått i mig en skiva bröd och lite blåbärssoppa på 24 h. Jag som dessutom tagit ledigt från jobbet på måndag för att jag och Kristoffer skulle hitta på något denna helg, rätt misslyckat. Det här viruset önskar jag inte någon...

Precis hemkommen efter att ha tränat styrka i 1 h tillsammans med Kristoffer. Handlat mat som vi nu lagar och förbereder för myskväll. Det var inte igår! Och jag känner mig alldeles lycklig på något vis, trots att jag ska jobba hela helgen. Träning och kärlek gör susen!

För er som inte vet så har jag fått mitt vikariat på Dalen förlängt till 1 april. Gött! Men fortfarande känner jag mig inte som mina sjukgymnastkollegor. Jag får inga utbildningar, inte delta på personaldagar, jag slängs runt på olika avdelningar och jag ska kommande vecka jobba helg IGEN, då jag verkar vara vikarie för alla. Det blir liksom att jag har den känslan att jag är med men ändå aldrig riktigt där. Kommande vecka blir det alltså 7 dagars heltidsjobb + 3 kvällsjobb. Livet är hårt ibland men det är bara att bita ihop. Jobb har jag i alla fall! Be happy. En anledning till att jag aldrig uppdaterar här alltså.

Idag är jag hemma från jobbet och är sjuk. Det känns konstigt, jag saknar redan att jobba och har typ ångest för att jag inte är på sjukhuset och tar hand om mina patienter. Sjuk ska man inte va! Men vila måste man ibland och jag tror jag behöver all återhämtning jag kan få så som läget är nu. MEN, jag känner mig nästan knäpp av att ta det lugnt, livet går liksom upp för en och man hinner verkligen känna efter. Oskönt skulle jag säga.

Fick förresten håret klippt igår av fina Emelie! Lugg blev det också vilket känns väldigt ovant än så länge. Kul med lite förändring men jag vet inte vad jag gillar bäst. Skulle vara suveränt om man kunde ha lugg en dag och en annan dag inte.

Igår när jag åkte från jobb nr två så ringde Kristoffer och vi bestämde att vi skulle mötas på Ica i Svedmyra för att storhandla, jag tar pendeln från Solna och 20 min senare kommer jag på mig själv att stå och vänta på honom vid Älvsjö station (där han alltid brukade hämta mig för några år sedan) och jag undrar vart han håller hus. Han skulle ju hämta mig?! Ja han var ju visst på Ica, som vi sa, vilket jag kom jag på i samma sekund som jag ringde. Hur förvirrad får man vara. Jag hade ju till och med hela vägen från Centralen till Älvsjö att komma på detta. Jag börjar bli allvarligt rädd för mig själv faktiskt, men lite komiskt är det också... Jo jag tror jag jobbar lite mycket just nu. Kl 8-16.30 alla vardagar plus kvällar på måndagar, onsdagar och torsdagar. Dvs ca 12 timmars jobb 3 dagar i veckan. Det är kul(!) men jag börjar "känna av det" om man säger så.

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Sen en tid tillbaka har jag varit tom
Och försökt att hitta spår som leder rätt
Ja det finns så mycket måsten att vara bra på det man kan
Och mitt i allt så ska man vara sann

Sen en tid tillbaka har jag varit tyst
Och försökt att känna efter hur det känns
Ja man gör som alla andra och försöker att bli van
Men jag har tröttnat på att vara likadan

Sen en tid tillbaka har jag känt mig svag
Och försökt att vara nån till lags
Ja man kämpar för en plats som passar både här och där
Och snart har man glömt vem man är

Sen en tid tillbaka har jag tänkt såhär
Och insett att jag måste börja om
Ja jag har kämpat för en plats som passar både här och där
Men snart ska jag hitta den jag är
Men allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort

Äntligen kan jag njuta lite av att vara ledig, nu när jag vet att jag har en massa jobb nästa månad. Väldigt skönt.
Just nu sitter jag här hemma och dricker kaffe och smoothie. Vaknade för en timme sedan och är skittrött som vanligt efter att ha sovit för många timmar...

Jag hade tänkt träna idag men vi får se hur det blir med det. Träningsvärken i mina vader vill inte släppa efter kampsporten - men det kan också bero på att jag även tränade löpning samma dag. Otränad som jag blivit. Men snart är jag på G igen! Kl 16 idag ska jag i alla fall vara på DS för jobb ett par timmar. Sedan blir det att åka till pappsen för att jobba på Arla imorn. Dessutom börjar helgen imorgon, vilket innebär att alla andra också är lediga! Fantastiskt bra.

Ok. Jag skrev föregående inlägg för 12 h sedan. Komiskt; Chefen från Dalen ringde nyss och berättade att jag får jobba där i princip alla dagar i november samt några dagar i december!

Vem är det egentligen som uppfyller alla mina önskningar? Helt otroligt.


Och därmed är lyckliga Ida tillbaka för att stanna en stund!

Så sitter jag här igen. Har funderat på att börja uppdatera här, särskilt då jag kommit igång ordentligt med träningen igen och då det är grymt bra att föra träningsdagbok för sin egen skull. Köpte ju till och med träningskort på Balance idag! Jäkligt glassigt måste jag få säga. Grymma lokaler, grymma pass. Allt är bara helt awesome där och det finns nog inget de inte har tänkt på. Fick kortet för kompispris (halva priset) då Frida jobbar där och jag kan nu träna på både Balance i Solna och på Stureplan. Har även kvar mitt gamla gymkort tillsvidare. Idag körde jag och Frida ett kampsportspass som var grymt svettigt, massa sparkar och slag, explosivt! Jag är också grymt taggad på att köra deras Runningclub då man kör ett pass på löpband med ledare. Niiiiiiiiiice!

Livet i övrigt består av jobb lite här och var med lite timmar här och där. Har för tillfället 4 timanställningar:

-Personskadeförbundet med vattengympa och styrketräning (mån och ons-kvällar).
-Danderyds sjukhus med styrketräning för fibromyalgipatienter för ett forskningsprojekt (tis och tors-kvällar).
-Dalens sjukhus där jag jobbar som tidigare fast vid behov samt på olika avdelningar, har än så länge bara jobbat 1 dag under två veckor men har fått 2 hela veckor som jag ska arbeta i november.
- Arla som jag har sedan tidigare varannan söndag och så jobbar jag någon dag extra/vecka.

Det här fungerar och är grymt kul men trots det finner jag ingen ro i min vardag och kan absolut aldrig känna mig värd de timmar jag är ledig på dagarna. Går bara och grubblar, söker de ynka sjukgymnastjobb som finns och känner mig endast tillfredställd de timmar jag arbetar och kanske någon timme efteråt. JAG ÄR SÅÅÅÅ RASTLÖÖÖÖS. Jag finner inte ord. Trots att jag klarar ekonomin på de jobb jag har nu så mår jag inte bra i att vara ledig på förmiddagarna. Jag behöver stimulans! Bidra världen med något! Har kommit på mig själv att säga JA till allt numera, så illa tvungen, fast det är härligt på något sätt. Impulsiv och förvirrad.

Alla mina nuvarande arbeten har jag fått via kontakter och att få ett jobb via CV känns totalt  h o p p l ö s t  just nu.  Jag vill ha mer! Det är nu jag inser hur mycket jag saknar mitt heltidsarbete på Dalen, att gå dit varenda dag och att ha underbara kollegor och underbara arbetsuppgifter som sjukgymnast. Att ha de ultimata arbetstiderna 8-16.30 med flextid och att vara ledig på helgen. Förstå hur bra man kan ha det?! Ta ingenting förgivet gott folk.

Just nu befinner jag mig i något konstigt tillstånd där jag har svårt att svara på vad jag gör, vem jag är, vad jag arbetar med. Jag kan undra vad det är för årstid, när skolan börjar igen, när nästa tenta är eller om det är morgon eller kväll. Allting känns så ovisst. Varannan sekund känner jag mig lycklig, att jag har det bra som faktiskt har lite sjukgymnastjobb som jag tycker om, för att nästa sekund känna mig olycklig och urusel som inte fått mer jobb. Jag saknar att plugga när jag inte gör det men jag saknar ännu mer att arbeta när jag inte gör det. Min längtan att få arbeta är nog 100 ggr större än längtan att få vara ledig när man arbetat intensivt under en längre period. Jag älskar att vara sjukgymnast och jag önskar att jag kunde vara det 8 timmar- eller mer, varje dag. Nu är jag dramatisk, men det är precis så det känns. Jag känner inte igen mig. Det här är inte jag. Är det här mitt liv?

Jag börjar om varenda dag.
Försöker vara det dem vill att jag ska va.
Men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra.

Och jag vet inte vart jag är.
Jag är med men aldrig riktigt där.
Det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nått annat än det här.

Jag vill va vanlig, vad det nu e.
Jag vill göra fel och erkänna det.
Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer.

Livet är tamejfan en riktig bergochdalbana. Nu känns allt lugnt igen, allt tycks lösa sig med jobb och jag överlever. Har nu jobb som sjukgymnast 3 kvällar per vecka i alla fall. Jobbar även heltid på Dalen hela veckan ut. Nästa vecka har jag till och med tagit mig en ledig vecka! SKÖNT.

Idag blev det träning för första gången på ca 3 veckor. Först Yoga 60 min och direkt efteråt joggade 6 km på 33.45 min. Kristoffer kommer även hem från Grekland ikväll efter att ha varit borta en hel vecka. Underbart. Så nu ska jag och Lina åka iväg och plocka upp våra män på Arlanda.

OCH JUST DET! Tog ju även körkort för typ 2 veckor sedan. Den 14 september blev körkortet mitt efter mycket press och stress.

Feel good.

Nu känns livet kaos. Jag går från ett jobb till ett annat och jobbar därmed 8-20 idag. Ok det är jäkligt kul och jag njuter av livet som sjukgymnast men jag hinner knappt med mig själv längre. Äter dåligt, tränar dåligt och sover dåligt. Oroar mig över nästkommande månad och undrar var eller OM jag ens kommer att jobba då. Körde upp igen i lördags och kuggade men anledningen att jag körde för långsamt, trots typ 0 bilar i trafik att hindra. Själv tycker jag att jag körde kanonbra, men oflyt som jag har satt det även med någon slags kontrollant i baksätet. Jag spyr på dem. Hur FAN ska man köra för att bli godkänd egentligen? Vadå körde för långsamt? Ska jag till nästa gång öva på att köra fort då eller?

Vad händer egentligen? Det här händer inte mig. Det stämmer inte. Helt plötsligt går livet inte alls som planerat.

Ibland tror jag att gud verkligen finns. Slutade, om jag inte nämnt det, som sjukgymnast redan 19 augusti. Sedan dess har jag tänkt att min karriär är över, det finns inga jobb, inte utan kontakter. Jag har jobbat på Arla i en vecka, haft smärta i varenda muskel och ända in i själen. Sjuk av ångest, sjuk av olycka över att inte kunna arbeta med det jag utbildat mig till. MEN igår ringde chefen från mitt sommarvikariat på Dalen och undrade ifall jag ville jobba lite mer, hela september ut! Minst.

Det är helt galet hur det kan vända såhär. Ok det har bara gått 2 veckor, men det räcker för att bygga upp en framtid som icke sjukgymnast, som arbetslös, utan inkomst. Jag är överlycklig. Så lite kan betyda så mycket ibland.

Börjar som sjukgymnast igen redan om 15 min! Tjao!

Nu har jag jobbat 4 veckor som sjukgymnast, är ledig varje helg och jobbar störtsköna tider. Bara 3 veckor kvar sorgligt nog, eftersom inget annat jobb som sjukgymnast verkar finnas. Jag trivs som fisken i vattnet på detta sjukhus i alla fall och hade mer än gärna jobbat kvar. Dagarna rullar på så otroligt snabbat att jag inte hänger med. Augusti imorgon liksom?! Sommaren är i allmänhet bara underbar och jag känner mig fantastiskt nöjd med tillvaron såhär långt. Tränar lite lätt och lagom även om det knappast blivit lika mycket som i våras. Att inte vara anmäld till något lopp sänker min motivation rätt så kraftigt måste jag säga.




Nu är det faktiskt dags för en löptur och sedan blir det övningskörning till norra sidan stan och Vällingby. Jag och Kristoffer ska hälsa på Viggo för första gången sedan vi lämnade honom och sedan fira syster Sandra som fyller 19 år idag! GRATTIS!

Hit ska jag visst åka om en vecka! Lovely!

Sträcker upp mina händer
Tror att det här kan vara början på nåt stort
Jag står precis på gränsen
Horisonten är nån annans konstruktion

Brukade hata mig själv
Måndag-fredag blev en kedja kring min fot
Men det är nånting ikväll
Som får mig att tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för ikväll
Håll den tänd
Vi kan gå i eld

Tänk om det finns nånting bra
Easy living med en hela St. Christine
Jag börjar se det så klart
För hjärtat pumpar utav nitroglycerin

Vi äter skiten så vant
Att vi börjat gilla smaken utav skit
Om du aldrig provat hur kan du då vara säker
Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för ikväll
Håll den tänd
Vi kan gå i
Genom eld
Artificiellt
Håll den tänd
Låt oss gå i eld

Om du aldrig provat hur kan du då vara säker
Jag börjar tro att jag börjar tro att vi kan gå

Genom eld
Bara för ikväll
Håll den tänd
Vi kan gå i
Genom eld
Artificiellt
Håll den tänd
Låt oss gå i eld


Oskar Linnros "Genom eld" - Sjöngs av en grym student på vår examensmiddag på Grand!

Idag är det min allra sista skoldag på sjukgymnastprogrammet! Lite sorgligt men skönt! Idag ska jag och mina kära vänner hålla ett kort föredrag om diskbråck hos idrottare och sedan blir det snabba ryck att fixa allt inför examensdagarna 1 och 2 juni! F E S T !!!