Ida Josefin B

Så sitter jag här igen. Har funderat på att börja uppdatera här, särskilt då jag kommit igång ordentligt med träningen igen och då det är grymt bra att föra träningsdagbok för sin egen skull. Köpte ju till och med träningskort på Balance idag! Jäkligt glassigt måste jag få säga. Grymma lokaler, grymma pass. Allt är bara helt awesome där och det finns nog inget de inte har tänkt på. Fick kortet för kompispris (halva priset) då Frida jobbar där och jag kan nu träna på både Balance i Solna och på Stureplan. Har även kvar mitt gamla gymkort tillsvidare. Idag körde jag och Frida ett kampsportspass som var grymt svettigt, massa sparkar och slag, explosivt! Jag är också grymt taggad på att köra deras Runningclub då man kör ett pass på löpband med ledare. Niiiiiiiiiice!

Livet i övrigt består av jobb lite här och var med lite timmar här och där. Har för tillfället 4 timanställningar:

-Personskadeförbundet med vattengympa och styrketräning (mån och ons-kvällar).
-Danderyds sjukhus med styrketräning för fibromyalgipatienter för ett forskningsprojekt (tis och tors-kvällar).
-Dalens sjukhus där jag jobbar som tidigare fast vid behov samt på olika avdelningar, har än så länge bara jobbat 1 dag under två veckor men har fått 2 hela veckor som jag ska arbeta i november.
- Arla som jag har sedan tidigare varannan söndag och så jobbar jag någon dag extra/vecka.

Det här fungerar och är grymt kul men trots det finner jag ingen ro i min vardag och kan absolut aldrig känna mig värd de timmar jag är ledig på dagarna. Går bara och grubblar, söker de ynka sjukgymnastjobb som finns och känner mig endast tillfredställd de timmar jag arbetar och kanske någon timme efteråt. JAG ÄR SÅÅÅÅ RASTLÖÖÖÖS. Jag finner inte ord. Trots att jag klarar ekonomin på de jobb jag har nu så mår jag inte bra i att vara ledig på förmiddagarna. Jag behöver stimulans! Bidra världen med något! Har kommit på mig själv att säga JA till allt numera, så illa tvungen, fast det är härligt på något sätt. Impulsiv och förvirrad.

Alla mina nuvarande arbeten har jag fått via kontakter och att få ett jobb via CV känns totalt  h o p p l ö s t  just nu.  Jag vill ha mer! Det är nu jag inser hur mycket jag saknar mitt heltidsarbete på Dalen, att gå dit varenda dag och att ha underbara kollegor och underbara arbetsuppgifter som sjukgymnast. Att ha de ultimata arbetstiderna 8-16.30 med flextid och att vara ledig på helgen. Förstå hur bra man kan ha det?! Ta ingenting förgivet gott folk.

Just nu befinner jag mig i något konstigt tillstånd där jag har svårt att svara på vad jag gör, vem jag är, vad jag arbetar med. Jag kan undra vad det är för årstid, när skolan börjar igen, när nästa tenta är eller om det är morgon eller kväll. Allting känns så ovisst. Varannan sekund känner jag mig lycklig, att jag har det bra som faktiskt har lite sjukgymnastjobb som jag tycker om, för att nästa sekund känna mig olycklig och urusel som inte fått mer jobb. Jag saknar att plugga när jag inte gör det men jag saknar ännu mer att arbeta när jag inte gör det. Min längtan att få arbeta är nog 100 ggr större än längtan att få vara ledig när man arbetat intensivt under en längre period. Jag älskar att vara sjukgymnast och jag önskar att jag kunde vara det 8 timmar- eller mer, varje dag. Nu är jag dramatisk, men det är precis så det känns. Jag känner inte igen mig. Det här är inte jag. Är det här mitt liv?

Jag börjar om varenda dag.
Försöker vara det dem vill att jag ska va.
Men när jag somnat på natten har jag glömt om jag själv mår bra.

Och jag vet inte vart jag är.
Jag är med men aldrig riktigt där.
Det är höstkallt på balkongen och jag längtar till nått annat än det här.

Jag vill va vanlig, vad det nu e.
Jag vill göra fel och erkänna det.
Jag vill leva för dan och inte låta natten sluka mig nå mer.