Ida Josefin B

Jag drömde så mycket i natt.
Drömmar är äckliga, de är så himla konstiga, så osanna och så overkliga.
Surrealistiska är vad de är.
I natt drömde jag att jag åkte i en vattenrutschkana. Antagligen världens längsta.
Den var brant, det gick fort, jag var liten, och jag skrek.
Jag skrek så mycket att jag trodde att jag skulle dö.
Jag fick ingen luft och jag skulle snart tappa rösten, men jag tvingades att fortsätta skrika.
Jag kunde bara inte sluta. Jag var rädd.
Min mamma, pappa och syster var också där, men de lämnade mig.
De åkte framför mig, fort fort, nerför den blåa, blöta, branta kanan. Utan mig.
Jag ville vara med dem. Med min familj.
Men jag var ensam, precis som nu, precis som i natt.
Jag kunde falla över kanten, men jag ville inte. Jag vågade inte.
Jag stannade kvar i skräcken av att inte veta vad jag skulle mötas av där nere, när kanan nådde sitt slut.
Den tog aldrig slut. Den tar inte slut. Jag fortsätter skrika så det gör ont i halsen.
Jag kvävs, jag kvävs likt en fisk på land som behöver vatten. Behöver jag vatten?
Jag trivs på land. Jag vill vara där alla andra är. Vatten är ingenting för mig.
Men jag är törstig. Jag törstar efter något, men jag vet inte vad.
Jag vet ingenting. Jag vet att jag åker i en kana som aldrig tar slut. Och jag vill ut nu. Jag vill bort.
Men jag tycks inte kunna påverka. Jag sitter i min kana och åker och jag vet inte vad som komma skall.
Jag kan inte se in i framtiden. Ingen kan.
Jag vill bara landa någonstans, stanna, sluta skrika, stå upp, torka mina darriga ben, klä på mig igen, gå min väg, göra någonting annat, åka i en annan kana, förenas med mina kära och aldrig bli ensam igen.