Ida Josefin B

Kommer du ihåg när du såg mig? Första gången.
Jag såg Dig då. Du var den enda jag såg. Du, han i grön jacka och solblekt blondt hår.
Precis som jag. Blåa ögon. Det passar dig, det passar oss.
Jag såg att du var snäll. Utan att veta, utan att känna dig. Jag sa hej.
Det var soligt ute, det var sensommar. Jag minns inte vad vi pratade om,
jag tittade bara på dig, jag såg bara dig. 
Du pratade, jag pratade. Det blev aldrig tyst,
men jag hörde heller inga ord.
Jag gillade din röst, det lät vackert. Du var vacker.
Vad du sa spelade ingen roll i det ögonblicket. Bara av att se dig titta på mig med dina blåa ögon,
gå bredvid mig utan att röra, utan att snudda, se din mun, dina läppar tala till mig, så visste jag.
Jag ville att du skulle tala till mig föralltid, titta på mig föralltid, gå bredvid mig föralltid.
Din röst var som musik, som den ljuvligaste låten i världen, som aldrig skulle kunna gå att spela sönder.
Inte i mina öron.
Vi gick åt varsitt håll med namn och inga nummer.
Jag visste att jag skulle få se dig igen.

Nästa dag så sprang jag på tunnelbanan,
och där satt du bakom mig där jag stod i mina svarta klackar.
Du vinkade och log. Jag log tillbaka.
Hela världen såg.
Jag såg bara dig.
Vi gick bredvid varandra igen, du såg på mig och du talade till mig varje dag.
Men du sa ingenting.
Jag visste. Men jag ignorerade det.
Jag ville bara så gärna gå bredvid dig igen, låta din blick möta min, låta dina läppar tala till mina.
Jag såg i dina ögon. Du ville samma sak. Den drömmen var vår.
Om jag drömde. Jag drömde varje dag.
Vi drömde tillsammans och låtsades som ingenting.
Vi levde i vår låtsasvärld, pratade och såg på varandra utan att vidröra vid varandras kroppar.
Det bubblade inom oss.
Hela världen såg.
Vi kokade.
Det skulle snart koka över, det visste vi båda.

Jag fick dig att säga något.
Det gjorde lite ont, som att klättra uppför ett stängsel med taggtråd högst upp, och där satt jag dinglandes med såriga ben och trasig kjol och visste inte hur jag skulle ta mig ner.
Jag log ändå men grät inombords.
Men jag visste att du såg mig.
Du tog ner mig, du lyfte mig, ställde mig på jorden igen.
Tillslut.
Bredvid dig.
Och det var ingen dröm, vi behövde inte låtsas längre.
Dina armar omfamnade min kropp.
Vi kramades, vi nuddade varandra, vi pratade, vi såg på varandra,
dina läppar mot mina och min hand i din hand, vi gick bredvid varandra,
det var ingen dröm.
Jag såg Dig, och jag ser Dig, bara Dig, med mina ögon, i mitt liv och i min värld.
Och jag vill att du ska tala till mig föralltid, titta på mig föralltid och gå bredvid mig föralltid...