Ida Josefin B

Ibland så förstår jag inte på mig själv. Vad vill jag egentligen? Vad är jag ute efter?
Varför ska det t.ex vara så att man alltid vill ha det som man inte kan få, och när man väl lyckats med det så är det som om man bara skjuter det åt sidan, och så vill man lik som fortsätta upp på en "högre nivå". 
Kanske är det så för att man bara vill utmana sig själv och se hur högt man når. Men när man väl faller, är man nöjd då? Är det fallet man egentligen är ute efter?
Om det nu är så, varför kan man då inte bara få stanna på den nivå där man trivs, där allting tycks vara lagom, och så slipper man fallet som oftast gör så ont? Jag önskar att jag skulle kunna stanna, men det är väl något jag får ta och lära mig, och det är helst NU.
AHH. Hur är det möjligt att en människa kan ha så mycket tankar?  Ibland känns det ju som om man ska sprängas om man inte får dela med sig av dessa! Och hur kan det komma sig att tankarna förändras så radikalt hela tiden, ibland är de på topp och ibland ligger de och nosar i botten. Jag blir nästan galen, önskar bara att min hjärna kan sluta vela hela tiden. Eller är det bara jag som ljuger för mig själv för att hitta något som kan vara, eller bli till ett fel? Men vad är egentligen rätt då?