Det viktigaste är väl att vara frisk?
Jag har precis pratat med min pojkvän i telefon i ca 2,5 h. Jag förstår egentligen inte vad vi pratar om, och hur det kan bli så länge varje gång!
När jag tänker efter så bestod nog den största delen av samtalet om snack om skolan och plugg, som vanligt - vilket bara ger mig ångest, samtidigt som det är skönt att dela den med någon.
Vi kom i alla fall fram till att det allra viktigaste i livet är att man mår bra, är frisk och är glad!
Tänk er att till exempel ha brutit benet, det man förmodligen ständigt tänker på då är hur bra alla har det som faktiskt kan gå, eller ännu bättre - kan springa!
Det jag kom fram till då är att jag alltså bör uppskatta att jag faktiskt kan läsa, jag kan plugga och jag gör det för min egen skull, frivilligt. För det är det ju inte alla som kan! Dessutom är jag frisk. Jag är varken förkyld eller har brutna ben, sicken tur jag har! Men hur ofta tänker människor så egentligen? Jag brukar då inte göra det vill jag medge!
Men om vi nu alltid skulle tänka så, så positivt, så skulle vi antagligen vara så upptagna med att vara nöjda och glada för det vi har att vi aldrig skulle åstadkomma något bättre, och det vore ju olyckligt det också. Så hur sjutton ska vi tänka egentligen?
Jag hoppas på att veta det när utbildningen når sitt slut!
Tack och hej
När jag tänker efter så bestod nog den största delen av samtalet om snack om skolan och plugg, som vanligt - vilket bara ger mig ångest, samtidigt som det är skönt att dela den med någon.
Vi kom i alla fall fram till att det allra viktigaste i livet är att man mår bra, är frisk och är glad!
Tänk er att till exempel ha brutit benet, det man förmodligen ständigt tänker på då är hur bra alla har det som faktiskt kan gå, eller ännu bättre - kan springa!
Det jag kom fram till då är att jag alltså bör uppskatta att jag faktiskt kan läsa, jag kan plugga och jag gör det för min egen skull, frivilligt. För det är det ju inte alla som kan! Dessutom är jag frisk. Jag är varken förkyld eller har brutna ben, sicken tur jag har! Men hur ofta tänker människor så egentligen? Jag brukar då inte göra det vill jag medge!
Men om vi nu alltid skulle tänka så, så positivt, så skulle vi antagligen vara så upptagna med att vara nöjda och glada för det vi har att vi aldrig skulle åstadkomma något bättre, och det vore ju olyckligt det också. Så hur sjutton ska vi tänka egentligen?
Jag hoppas på att veta det när utbildningen når sitt slut!
Tack och hej
Kommentarer
Trackback
